Exploring: Totality

The concept of Totality and the totalitarian are important concepts to understand. The played an important durring the 1900’s and continue to effect our world in often horrible ways. Today few people question that persons who lose their humility tend to do horrible things.

Totality, put simply is the absolute undisputed truth (sometimes also referee to as Truth with a big T). A person who is totalitarian is simply a person who claims to act in the name of Totality or who claims to have found Totality. The first kind is normally perceived to be dangerous, the second is usually perceived to be crazy.

Totality is defined differently depending on if you are religious or secular. In most religions the Totality is a sentient entity called a God, in a secular life stance it is the world in itself which holds the totality. That which differentiates a totalitarian life stance from a regular life stance is the view of the human in relation to the Totality. In a regular life stance the human is seen as a seeker, endlessly searching, but never reaching true knowledge. In contrast a totalitarian life stance perceives the group as holding or understanding the Totality.

Totalitarian actions

Totalitarians can most often be identified by their will to silence people and burn books. This move is often seen as evidence of their underlying evilness. It is however here important to believe that they themselves do not see themselves as evil, they believe themselves to do something good.

If you believe yourself to hold Totality, logically you know what is true or not. If you hold such a belief it is simple to see how one may be tempted to want to protect ones people from misinformation. Therefore leading to censorship and book-burning.

This is what makes totalitarians so dangerous. Totalitarianism can be seen as a form of god complex. The persons who believe themselves to know Totality in a way see themselves as gods, able to do as they please without judgement.

To conclude

Totalitarians are dangerous because they believe themselves to be on the right side of history, and that they have Totality on their side. This is dangerous idea to believe in, causing for example censorship of competing ideas.


Myndig: The philosophical basis of Swedish society

In light of the current Corona crisis I’ve seen many people baffled by the Swedish approach to handling the crisis. One aspect nearly all of this reporting is missing is the philosophical concept of being myndig, which is the basis of Swedish society. There is no straight over English translation of the word, but the consequence of being myndig is acting of age, but it is important to understand that these are still two very different things.

Defining myndig

Myndig is a Swedish term referring to the ability to consider the consequences of one’s action and make a decision based on it. Self-control is an essential part of being Myndig. The Swedish state recognises everyone beyond 18 years of age as Myndig meaning that it expects all of its citizens to be able to face the consequences of their action, leading to the states right to punish people who do not take Myndig decisions or even in some cases take back their recognition a person as Myndig.

Observe that the Swedish state never claims that the person is myndig, they just recognise (expect) a persons myndighet.

Myndig in Swedish society

In Swedish society the concept of being Myndig goes way further then this. It is possibly the most important concept to understand if you want to learn about Swedish society. Because all are expected to be and act Myndig, society also punishes those who do not show the ability to recognise the consequence of their actions or those unable to make Myndig decisions. Leading to a society which expects people to give motive for their actions.

Myndig and liberty

A person in this sense is entitled to liberty because they are Myndig and it is society in large which holds the responsibility to raise children to be Myndig individuals. If a person would interfere with their child’s growth process like for example overprotect their child so that they do not become an independent Myndig person, they will be shunned by society. It is seen as taking a way the child right to freedom, because a person isn’t really free if they cannot understand what the effect of their actions are. A non-myndig person is in this sense a “slave” to their surroundings. This is why alcohol is heavily regulated in Sweden, something supported even by a lot of libertarian leaning people. Because under the effect of alcohol a person in not Myndig and their-by also not free.

To force a person to consume drugs or put a person into a situation of addiction is by this way of thinking a criminal removal of the individual’s right to freedom. This also applies to all other forms of forcing a person into a state of being non-myndig. There is an old Swedish saying that goes “do your duty, demand your right.” To remove one’s ability to do one’s duty, you also remove the respect and rights that comes from doing your duty. Liberty here is seen as a higher goal. It’s seen as a right rewarded for those who can act myndig. Therefore you should help a person to become Myndig so they can fend for themselves and be free.

You may draw the conclusion from this that one may never be allowed to drink alcohol, this is however not the case. Because people are expected to act in a myndig fashion you are free to consume alcohol within the level you can handle. You cannot be drunk in public or drink in public as you have to be or strive to be Myndig when you interact with other people. It is not uncommon for people that have drank too much to be put in drunk cells in Sweden.

However, a kid can be alone in public even if they are not Myndig yet, since freedom is needed to learn the lessons of life that make you Myndig. There-by a person with potential to reach a Myndig state of mind must be given the freedom necessary to reach a full state of Myndig. Society as a hole holds the responsibility to guide to a Myndig state of mind.

The difference between a person drinking to much and a child striving to become a myndig adult is that the drunk has misused their trust. They have gone beyond the level of alcohol consumption they can handle. They should have known better, and therefor society can punish them for it. A child however, hasn’t reached the state of being myndig yet, and can their-by not expected to be as myndig as an adult, however society still gives children much freedom, so they can learn from their own failures.

Myndig and the Corona crisis

Durring the crisis the Swedish government has treated its population like a Myndig population. That is a population able to understand the consequences of their own action and able to weigh pros and cons with acting in certain ways. We’ve seen a lot of civic courage in Swedish society and people have in large done their fair share to help stop the crisis, whiles at the same time keeping society rolling.

The outlook for how to best act in this situation has depended a lot on where in the country you are. In bigger cities like Stockholm people need to act differently from minor cities like Simrishamn. The government has strived to give current and scientifically based recommendations and information so that the population itself can self regulate its behaviour to what is needed in their region.

Sweden has gone more socialist than usual durring the crisis (which is expected, as crisis normally require coordination). But at the same time it has remained and in many ways even moved further towards libertarian ideals. Because everyone expects everyone else to act myndig, social coercion keeps society going quite stable.

To conclude

To be myndig is probably the most basic part of Swedish culture. Because we have this inherent expectation of the people around us, we foster a mutual trust which can be used to govern the country in a fairly libertarian fashion even if in situations where great coordination and socialist interventions are needed.


Defining: Philosophy, Art and Science

When starting university I realised that definitions of philosophy, art and science where not as obvious as I first had thought. In many cases people use these words more for a marketing coolness than a meaning driven purpose. My goal was to try to connect the words to each other, in a meaningful way.


The human thought in itself. Organised in doctrines and ideologies.

The idea that gravity exists is an example of philosophy. It belongs to the philosophy of physics. The idea that humans can fly if we just flap our arms enough is also a philosophical idea. But in contrast to the idea of gravity, it is not as credible. How come? We will discuss this further down in the section on science.

The philosophers goal is to describe a certain idea in a meaningful manner. It is however not the art of conveying meaning in itself. To learn about how to convey philosophical thought to a listener you should turn to the art of rhetorics (not to be confused with sophistry).


To achieve this goal the philosopher must chose a set of dogma to ground their arguments in. A dogm is a foundational presumption which the rest of the argument is built upon. The dogm is special because it is the only part of the argument without a need of motivation. The dogm gets this exemption because if the philosopher was forced to motivate all their dogmas in every text, they could continue in finitum.


Depending on which dogma you chose the following text will have to conform to different rules. Most philosophical argumentation is to some level connected to the rationalist school of thought. Which means that it has to keep to its own internal logic. However this does not mean it is correct. There are plenty of philosophies without ground in reality that manages to uphold an internal logic. If you’ve read a fantasy book like Harry Potter, you have provably noticed this, as it may be logical for Harry Potter to fly on a broom, even though it’s not grounded in reality.

For more about rationalism: rational vs. reason


How to implement things into the real world and reach real goals. For example the art of engendering or the art of war.

Art is to some level the most fundamental of the three different academic disciplines. The basic idea of art is not to elaborate on why or how, but rather to teach the practicals of a subject. The obvious arts are music, theatre and painting, but it is also an art to tie once shoes or to do your book-keeping.

Many of the practises of art we’ve built up through out the ages can according to our definitions be described as philosophies, and we can prove the usefulness of different artistic schools through science. Probably the area of art where this has gone the furthest is within the art of engendering, which heavily relies on the philosophy of physics, based in the result of scientific testing.

It is not improbable that the pursuit of philosophy was born out of the creation of artistic schools, just as science was born out of or accumulating knowledge of philosophy and art.


The conduct of comparing the results of art to the philosophy that guided their action. In other words things like empirical testing of hypothesis.

Science has sprung form art and philosophy. In a way, conducting science is an art. Doing measurements and analysing is a big part of science. However the reason why we can trust science lay in the philosophy of science, which ironically cannot be proven to be true.

What a scientist tries to do is to test if a philosophical idea hold true. Therefore the scientist creates a hypothesis. For a hypothesis to be valid, it must be testable. You cannot for example test the idea that god exists or not with any current measures. First you would need a philosophical framework which makes claims about how god can be found or would react. Then you could test those claims. However even then you would not be sure about the existence of god.


Most science conducted is based in the positivistic school of philosophy. The idea behind the positivistic school is that humans are flawed in our perception of the world, we believe things not because we have good grounds for it, but because of other reasons. Further more it is very easy to get stuck in a curtain way of looking at the world. If we believe gravity to not exist, then we will find proof of that belief and ignore the evidence against our belief.

Instead of trying to prove that a hypothesis is right, positivism tries to show that all other possibilities are more imposable. Therefore positivism lacks absoluts in its positive description of the world, but rather works with what is probable. This in aggregate partly solves the problem of us wanting to prove ourself right.

Once you eliminate the impossible, whatever remains, no matter how improbable, must be the truth.

Sherlock Holmes, A.C. Doyle

Positivism tries to bridge the gap between rationalism and empiricism. Where compared to empiricism it allows us to elaborate on possible reasons for why something happens, it gives up some assurance about what we can measure.


Another popular school of philosophy within science is empiricism, which claims that we can only know what we can observe, but we cannot understand it. Within the empirical framework we could make a claim about which direction the hammer is falling, but we could not deduct why, since as Hume put it:

You cannot derive an ought from an is.

David Hume

Meaning not only that in empiricism we cannot deal with matters of ethics, but also that we cannot deal with matters of how we ought to think the world is. We can according to empiricism know that it is 10 degrees celsius, but not what it means. Or in simpler terms, if you cannot measure it, you cannot know it, and you cannot measure why.

To conclude

The philosopher comes up with an idea. The artist implements the idea in reality. The scientist tests how well the idea transfers to reality, which leads to knew philosophical explanations, and the circle continues.

Sadly many people commit to strongly to their own part of the trinity, not seeing the importance of the others. Scientists looking down on philosophers thought experiments and looking down on artists expressions. Philosophers looking down on scientists self-importance and artists never-ending will to build without researching. Artists looking down on scientists overcomplicated testing and philosophers lengthy books.

If we want to have a comprehensive understanding of a subject, we need to explore the art of doing, the science of proving and the philosophical schools to guide us. It is today true that no single person may understand the intricacies of their subject, however it is the proof of mastery to be able to handle all three parts with grace.


Reason and rationality: Thoughts about Humanism

Humanism is often falsely portrayed as unreasonably rationalistic. This critique is to some level justified as it is easy to forget to act reasonably towards a situation. In his article I will explore reason and rationality further.

Three humanist ideals:
Reason, responsibility and consideration.

Humanists Sweden

What is rational?

Something is rational when it abides to an internal logic, and any one part is deductible or predetermined from its other parts.


The simplest and most coherent form of rational thinking is the ideology. Where Ideo- means idea and -logy means subject matter or teaching. An ideology is characterized as a rational teaching, often with a political or economical goal, without openings for new nuance. Meaning that the teaching is in some way set and focuses on its own characteristics. Most interpretations of ideology’s change over time and follow the popular thought of the time. However it more or less stays consistent with the basic goal and beliefs of the ideology.


There are also rational doctrines, an internal logical coherent systems which build on the aggregated pursuit of knowledge. These are more complex and because of their greater size and lack of inherent goal, often contain logical fallacies or parts which do not fully match each other. This however does not have to constrain the doctrine. Because doctrine becomes too broad to interpret in a singular manner, ideology often arises to explain which parts of the doctrine is most important for example evangelism.

Rational systems do not have to be easily defined into an ideology or doctrine. However this way of organising thought lends itself well for rational systems since they strive for internal order.

What is reasonable?

Reason is the ability to weigh knowledge and experience against doctrine and ideology. A reasonable action is that which takes ground in your life experience and understanding of the world, but which is colored by the doctrine and ideology of your preference, in such a manner that you do not inherently hinder others pursuit of daily life and carries respect and understanding for the actions of others. There should also be a certain element of Metta (loving-kindness) to the respect given.

Metta (loving-kindness)

Metta is a practise in which you wish good fortune to the other person. To act with Metta means not only to act with good intent, but also too really wish it.

Metta can be a practised reaction. Strive to wish people you meet, no matter who or how they treat you, happiness and that they avoid suffering.

To conclude

Reason is different from rationality. Reasonable action is often not rational and rational action is often not reasonable. There is a pragmatism of life to true reasonable action which there just is not in rational action.

A humanist believes in the fallacy of human action and understanding. There are for example things that are not true, but are useful and can therefore be reasonable grounds for thinking and acting without being actually true. In a simply rationalist framework, handling such concepts is hard.

For example the idea that the world is alive is not very connected to the truth, but because of how humans think it can be a reasonable way of thinking of the world. The idea of an eternal judge could also be conceived as reasonable if it helps a person better adhere to their ethics, not because it is true, but because it influences the way we act.

Human thought may never be complete and the art of thinking always be bettered. How to think rationally is important for understanding our world, but to act reasonably is just as important.


En etisk marknad

 Photo  Pixabay License
Photo Pixabay License

Så jag har återigen försökt definiera min syn på etik. För att göra detta så har jag brutit ner det i en del mindre bitar. Först är det min syn på hur världen bör beskrivas. Jag är positivist så jag tror att vi inte kommer hitta sanning utan att veta hur den ser ut, men kan undvika osanning för vi kan identifiera hur den ser ut. Min bild på världen är inte kollektivistisk då jag inte tror vår grupptillhörighet definierar oss. Jag tvivlar också inför att kalla mig själv individualist då jag tvivlar på individen som någon typ av konstant varelse. Jag tänker mer på individen som ett resultat av mer fundamentala reaktioner som råkar resultera i vad vi kan uppfatta som en individ. Min bild är mer att det finns attribut som interagerar med varandra och resulterar i vad vi skulle kunna kalla för en individ. Du har gener, kemiska processer, bakteriellt liv, yttre påverkan på kroppen och massa mer som deltar till att skapa vad vi kan känna igen som en individ. En individ är alltså ett nätverk av sammanlänkande attribut på ett liknande sätt som ett kollektiv är ett nätverk av individer.
När man ska värdera en handling tror jag att det, likt med en vara på en marknad, är svårt utan att sälja den. Det är först när folk lämnar bud på något som du verkligen kan se hur de värderar det, men det betyder inte att vi inte kan identifiera några saker som bör undvikas mer än andra. Som jag nämnt tidigare är jag positivist vilket begränsar min förmåga att yttra mig om hur världen är, istället får jag nöja mig med att tala om hur den inte är. Samma princip gäller med handlingar. Även om vi inte kan säga hur man lever det goda livet så kan vi finna ett antal saker att undvika. Men hur kan vi skatta en handling utan att lägga ut den på marknaden? Jo, på ungefär samma sätt som vi kan skatta att ett hus kostar mycket pengar utan att sälja eller försöka köpa det. Vi vet att folk behöver en plats att bo, att de vill bo på ett tryggt ställe, och att de vill bo i närheten till deras jobb. Genom att finna dessa attribut så kan vi skatta att ett hus kommer kosta en hel del, men vi kanske inte kan avgöra vilket som är dyrast i ett visst område.
Så för att skatta en händelse utan att lägga ut den till vår teoretiska handlings marknad så behöver vi alltså veta vilka handlingen kommer påverka, vad den innebär och andra attribut som hör till handlingen. Om vi tar ett utrotningsförsök som exempel så vet vi att det i detta fallet påverkar människor och innebär dödandet av en mängd av dem baserat på ett eller flera förvala kriterier. Vi kan också skatta att akten av att döda en person är mycket hemsk, och att döda flera är ett spill med liv. I sig själv så för detta med sig en väldigt hög kostnad till vår etiska plånbok. Vilken inkomst kan vi då få för att göra upp för detta? Om vi räknar att alla liv är lika mycket värda så blir det väldigt svårt att förlåta en så hemsk handling. Vi kan alltså redan här säga att utrotningsförsök är väldigt oetiska och etiskt kostsamma.



 Photo  Pixabay  license
Photo Pixabay license

Det fortsätter att förvåna mig hur historielösa många argument emot yttrandefrihet är. Likaså fortsätter det att förvåna mig hur lite många av dessa yttrandefrihetsmotståndare verkar ha tänkt igenom sina argument på förhand eller hur typiska de är.
Ett vanligt motargument mot yttrandefrihet är att man inte bör få säga sådant som är kränkande mot andra eller som folk kan ta illa upp för. Mot problemet jag brukar presentera är: om dit yttrandefrihetsinskränkande får mig att ta illa upp, borde du får yttra dig? Mitt svar är ju självklart ja för jag tycker inte att folks kränkthet är ett giltigt argument. En studie jag fann nyligen visade att två tredje delar av Sveriges befolkning har problem med att lyssna på en person som inte håller med dem i en fråga (hittar inte länken för tillfället). Vanliga symptom dessa personer upplevde var ångerstkänslor och stress. Frågan är om du skulle kunna säga något av substans i Sverige med en sådan lagstiftning.
För att attackera frågan om kränkthet så måste jag börja med att fundera över vad det innebär att bli kränkt. Till ordets karaktär hör ju någon form av övertramp. Exempelvis så skulle Danmark kunna gör ett övertramp på den svenska gränsen och då inskränka på det svenska territoriet. Wikipedia säger följande om att kränka:
Kränkning, det att kränka någon eller något. Kränka är en avledning av det svenska ordet krank, ‘sjuk’ eller ‘dålig’. Ordets ursprung är den germanska stammen kranka-, ‘krokig’. Kränkning har flera närliggande betydelser såsom att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller att bryta mot (till exempel en bestämmelse).

Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är förödmjuka, skymfa och såra. Kränkning kan vara en brottslig handling. Att förtala eller förolämpa någon kan vara ärekränkning, och andra typer av kränkande handlingar kan vara brottsliga till exempel enligt de olika lagarna mot diskriminering. En äldre betydelse av ordet är att ha samlag med en kvinna på ett vanärande sätt, såsom utanför äktenskapet eller med våld. — [Wikipedia Sverige]

Vi måste alltså fastslå ifall vi talar om kränkningar mot lag, rättighet eller ära. Kränkningar mot lagen är i detta fallet inte särskilt relevant då vi talar om yttrandefrihet. Om vi talar om rättigheter så är det ju personen som vill ta bort folks yttrandefrihet som vill inskränka på personers rättigheter, så vi kan med största förmodan anta att argumentet baserat på att folk känner sig kränkta rör sig kring ärekränkning eller någon form av illa behandling.
Problemet här är ju dock att något som kan vara helt sant kan också vara kränkande. Exempelvis så kanske en nazist tycker att det är kränkande att tala om förintelsen för hen kanske inte tror på den och vill inte bli förknippad med den. Ska vi då inte tala om den? Självklart så kan vi inte gå runt och oroa oss över att folk ska ta illa upp, folk kommer alltid att ta illa upp vad du än säger. Så vilken form av yttranden är det mer specifikt som folk vill se som olagliga? Ofta rör det sig om rasism eller personkränkningar. Alltså fördomar mot en grupp eller elakheter riktade mot en person. Dock uppstår ju frågan i vilken mån detta faktiskt kan förbjudas. Som tidigare nämnt så finner olika personer, olika saker kränkande. Är det att kränka någon som ska vara förbjudet då? Om det var ett misstag? Jag kanske inte visste att x och menade inget illa. Hur skiljer vi på faktiska kränkningar och bara misstag. Vanligtvis så får vi höra att man känner det. Problemet här är ju dock att om folk hade känt ifall ett yttrande menades kränkande eller inte så hade det ju inte gått att kränka folk av misstag. Hela anledningen att vi kränker folk av misstag har ju att göra med att vi missförstår varandra eller saknar visst personligt ramverk för att kunna förstå en annan person.
Ett annat argument är att vi bör förbjuda osanningar i media. Detta är vad jag skulle mena ett aningen mer totalitärt argument, för det förutsäger att vi redan vet vad som är sant. En variant av detta används ofta av olika vänsteraktivister i vår samtid för att försöka förbjuda olika uppfattningar de inte tycker om. Det kan röra sig om allt ifrån uppfattningar kring migrationsfrågor till rasism eller liknande. Man menar att vissa människor har fel och att deras uppfattningar bör förbjudas så att de inte sprider sig i samhället. Hela grundbulten i detta argumentet förutsätter att vi redan ifrån början kan identifiera vad som är sant och att inte motståndaren har något att komma med.
Totalitarism är idéen att du håller den totala sanningen. Detta brukar leda till censur och inhuman behandling av andra människor. Ett vanligt utlopp är bokbål. Den bakomliggande logiken är enkel, jag har rätt, jag vet hur världen är beskaffad, jag vill befria världen från lögner, därför bränner jag böcker med osanningar så att folk slipper bli missledda. Detta är en väldigt farlig uppfattning att ha för den legitimerar en diktatorisk inställning mot sina medmänniskor. Den leder också folk till att tro att deras levnadssätt är överlägset eller bättre än andras och till att inte inse mänskligheten i sina meningsmotståndare. Man gör sig helt enkelt till gud eller tror sig vara guds sändebud med full förståelse för hans budskap (eller tillräcklig förståelse för att sätta sig över alla andra människor).
Andra saker som måste redas ut innan vi förbjuder osanningar är också vad sanning faktiskt är. Vi måste alltså välja en epistemologi. Personligen är jag positivist i grunden, jag tror alltså att vi i vårt sanningssökande inte kan söka efter sanningen, för vi vet inte hur sanningen ser ut, och om vi väljer en uppfattning på förväg så kommer vi endast hitta evidens för vår uppfattning och sortera bort idéer som inte passar in i vår världsbild. Däremot så kan vi veta hur världen inte är beskaffad. Jag vet exempelvis inte exakt vilket håll som är nedåt, men om jag släpper ett äpple så kan jag vara tillräckligt säker på att det inte faller uppåt och därav med uteslutningsmetoden lista ut att det faller, kanske inte direkt nedåt, men iallafall någonstans åt det hållet. För att citera Sherlock Holmes:

Det sista alternativet, hur osannolikt det än må vara, måste vara det rätta — Sherlock Holmes (A.C. Doyle)

En positivistisk verklighetsbild kräver dock yttrandefrihet, opinionsfrihet och meningsfrihet. Då vi inte kan veta hur verkligheten är beskaffad så måste vi få komma på alternativa förklaringar som vi kan testa. Detta är inte möjligt om vi går in och censurerar människor på förhand. Vi kan alltså aldrig veta med den positivistiska modellen hur verkligheten faktiskt ser ut i sin helhet, men vi kan bli mer säkra på hur den inte ser ut. Däremot så lär den oss också att det finns olika nivåer till osanning. För att dra ett tydligt exempel: våra förtillfället säkraste modeller kring fysik är förmodligen det närmaste sanning vi har kommet (detta kan vi självklart inte veta säkert, men inga andra modeller kan förutsäga framtiden med sådan säkerhet i nuläget), men med ett positivistiskt förhållningssätt så måste vi ändå komma till att acceptera att de är osanna, inte lika osanna som idéen att kaffekoppar i keramik kan sväva och därför inte går sönder om man tappar dem, men fortfarande osanna.
Detta är dock inte den ända användbara epistemologin i världen, det är den som satt oss på månen, men det finns flera lika legitima epistemologier. Två andra exempel är empirism och radikal empirism. För att snabbt summera dem så är empirism idéen att vi endast kan veta vad vi kan mäta. Exempelvis så kan vi veta att skärmen på min iPad är runt 10 tum, och att temperaturen utomhus för tillfället är runt 28 grader. Radikal empirism är idéen att något är sant när det ökar vår chans för överlevnad, dessa kallas också ibland för metaforiska sanningar. Ett tankeexempel för att demonstrera radikal empirism:

Föreställ dig ett giftigt piggsvin. Om du sticker dig på en av nålarna insjuknar du och riskerar att dö. Om då en grupp människor tror att dessa piggsvin kan skjuta iväg sina taggar och därför håller sig borta så gynnar det deras överlevnadschanser. Detta är därav sant enligt den radikala empirismen även ifall piggsvinet faktiskt inte kan skjuta iväg sina taggar. När denna formen av resonemang används utanför den radikala empirismen så kallas det för metaforiska sanningar.

Det finns goda anledningar att hålla sig till positivismen, empirismen och den radikala empirismen. De har alla olika brister och fördelare, men det finns ingen strikt mening där vi kan avgöra vilket av förhållningssätten som skulle vara överlag bäst, med säkerhet. Frågan blir då för de som vill förbjuda osanningar vilken empistemologi man ska bruka. Om vi tar positivismen så skulle detta i princip förbjuda allt vetande, för positivismen erkänner att vi inte kan uppnå faktisk sanning utan endast kan nå tillräckliga sanningar. Empirismen kan endast yttra sig om saker vi kan mäta och ger inte mycket mer i guidning än så. Den radikala empirismen bryr sig om mänsklig överlevnad, men vi kan inte på förhand veta exempelvis kärnvapen kommer garantera vår överlevnad eller leda till vår utrotning, det kan vi först veta efter vi mänskligheten dött ut. Utöver detta så måste vi också utse folk eller en dator som avgör vad som är sant eller falskt och som ska genomdriva denna lagstiftning. För alla som har läst George Orwells 1984 så borde problematiken här vara uppenbar.
Detta är bara den inledande problematiken med dessa de argument jag ofta möte kring yttrandefrihet. Då har jag fortfarande inte gått in på några historiska argument (med möjligt undantag om det kring totalitarism). Inte heller har jag gått igenom de traditionella argumenten kring yttrandefrihet. Jag ser helt enkelt inte hur vi skulle kunna bortgå ifrån principen av yttrandefrihet och upprätthålla en kunskapstradition eller demokrati i längden. Jag kan acceptera inskränkningen att man inte får skrika eld på en teater som inte brinner eller hota en annan person till tystnad då dessa går stick i stäv med idéen bakom yttrandefrihet. Dock är detta så långt jag tror det är möjligt att inskränka på yttrandefriheten och fortfarande upprätthålla en rättsstat, kunskapstradition och demokrati. Det finns många saker till jag hade velat ta upp, exempelvis historierna om förföljelsen av intellektuella (däribland kända figurer som Galileo och Karl Marx) för att de ifrågasatta statens och kyrkans sanningsmonopol, men istället avslutar jag med ett (aningen förkortat) citat av John Stuart Mills bok On Liberty:

… the peculiar evil of silencing the expression of an opinion is that it is robbing the human race … If the opinion is right, they are deprived of the opportunity of exchanging error for truth; if wrong, they lose, what is almost as great a benefit, the clearer perception and livelier impression of truth produced by its collision with error. — On Liberty, John Stuart Mill


Bristen på etiska institutioner som katalysator för auktoritära politiska ideologier

 Photo  Pixabay License
Photo Pixabay License

Europa har under de senaste hundra åren gått igenom en våg av sekularisering, men sekulära livsåskådningsorganisationer har inte ersatt de religiösa organisationerna vi en gång haft. Många nationalister talar nu om brist på samhörighet, otrygghet och nationella värderingar som drivkraft för deras engagemang. Frågan är ifall bristen på sekulära livsåskådningsorganisationer lämnar folk som annars hade drivit deras etiska frågor som just etiska, till de politiska organisationerna och där igenom skapar en mer auktoritär politisk diskussion?
Max Weber definierade politik som: regleringen av statsmaktens legitima våldsmonopol, i Politics as a Vocation (1946). Etik åt andra sidan brukar definieras som de levnadsregler, ansvar och friheter vi har gentemot andra människor. Etik är alltså ett personligt ansvar medan politik är något vi brukar för att upprätthålla ett stabilt samhälle. Det finns till och med ett argument för att politik är djupt oetiskt då det innebär ett förtryck av människors frihet att leva sitt liv genom våld. All politisk reglering för med sig ett hot om våld, hur oskyldig regleringen i sig själv framstår. Om man står upp för alla människors rätt att leva sitt liv så länge det inte förhindrar andra människor att leva sitt liv, så blir politik ofta svårt att försvara. Lika så om man står upp för alla människors rätt till liv. Politik blir ur detta perspektiv lite av en ”nödvändig ondska.” Något som vi inte skulle kunna ha ett stabilt samhälle utan, men något som alltid komma kräva oetiskt agerande.
I Sverige har vi Humanisterna som den största sekulära livsåskådningsorganisationen, men denna driver huvudsakligen skulariseringsfrågor i den politiska sfären. Även om pubkvällar säkert lockar en del personer och intressanta föreläsare är trevligt, så ger organisationen lite till etisk guidning för den som söker stöd. Likadant så sprider organisationen sällan sina etiska idéer ut i samhället—iallafall inte på det sättet som man driver politik på—, vilket skapar bilden av en mer politisk organisation.
Fukuyama argumenterade i sin bok The original of political order (2011) att mer religösa samhällen som Indien ofta hade svårare att etablera starka politiska centralmakter, men ofta hade starkare rättsliga principer, medan mer politiska stater som Kina ofta var centraliserade, men hade svagare etiska system. Det finns alltså ett argument för att en brist på etisk organisering skulle kunna agera som katalysator för den mer auktoritära politiken vi ser idag både till höger och vänster. Personer som i första hand kanske driver etiska frågor vänder sig till politiska organisationer i brist på etiska och driver deras privata etiska frågor som politiska och inskränker därav alla våran rätt till att leva våra egna liv.
Svaret mot auktoritära rörelsers framfart kanske inte är mer politik, utan snarare starkare etiska rörelser som kan konkurrera med politiken! En etisk rörelse som än en gång kan ställa makthavare till svars för deras oetiska agerande och kräva en etisk ryggrad i samhället.