Categories
Philosophy

Yttrandefrihet

 Photo  Pixabay  license
Photo Pixabay license

Det fortsätter att förvåna mig hur historielösa många argument emot yttrandefrihet är. Likaså fortsätter det att förvåna mig hur lite många av dessa yttrandefrihetsmotståndare verkar ha tänkt igenom sina argument på förhand eller hur typiska de är.
Ett vanligt motargument mot yttrandefrihet är att man inte bör få säga sådant som är kränkande mot andra eller som folk kan ta illa upp för. Mot problemet jag brukar presentera är: om dit yttrandefrihetsinskränkande får mig att ta illa upp, borde du får yttra dig? Mitt svar är ju självklart ja för jag tycker inte att folks kränkthet är ett giltigt argument. En studie jag fann nyligen visade att två tredje delar av Sveriges befolkning har problem med att lyssna på en person som inte håller med dem i en fråga (hittar inte länken för tillfället). Vanliga symptom dessa personer upplevde var ångerstkänslor och stress. Frågan är om du skulle kunna säga något av substans i Sverige med en sådan lagstiftning.
För att attackera frågan om kränkthet så måste jag börja med att fundera över vad det innebär att bli kränkt. Till ordets karaktär hör ju någon form av övertramp. Exempelvis så skulle Danmark kunna gör ett övertramp på den svenska gränsen och då inskränka på det svenska territoriet. Wikipedia säger följande om att kränka:
Kränkning, det att kränka någon eller något. Kränka är en avledning av det svenska ordet krank, ‘sjuk’ eller ‘dålig’. Ordets ursprung är den germanska stammen kranka-, ‘krokig’. Kränkning har flera närliggande betydelser såsom att förolämpa, vanära, våldföra sig på eller att bryta mot (till exempel en bestämmelse).

Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är förödmjuka, skymfa och såra. Kränkning kan vara en brottslig handling. Att förtala eller förolämpa någon kan vara ärekränkning, och andra typer av kränkande handlingar kan vara brottsliga till exempel enligt de olika lagarna mot diskriminering. En äldre betydelse av ordet är att ha samlag med en kvinna på ett vanärande sätt, såsom utanför äktenskapet eller med våld. — [Wikipedia Sverige]

Vi måste alltså fastslå ifall vi talar om kränkningar mot lag, rättighet eller ära. Kränkningar mot lagen är i detta fallet inte särskilt relevant då vi talar om yttrandefrihet. Om vi talar om rättigheter så är det ju personen som vill ta bort folks yttrandefrihet som vill inskränka på personers rättigheter, så vi kan med största förmodan anta att argumentet baserat på att folk känner sig kränkta rör sig kring ärekränkning eller någon form av illa behandling.
Problemet här är ju dock att något som kan vara helt sant kan också vara kränkande. Exempelvis så kanske en nazist tycker att det är kränkande att tala om förintelsen för hen kanske inte tror på den och vill inte bli förknippad med den. Ska vi då inte tala om den? Självklart så kan vi inte gå runt och oroa oss över att folk ska ta illa upp, folk kommer alltid att ta illa upp vad du än säger. Så vilken form av yttranden är det mer specifikt som folk vill se som olagliga? Ofta rör det sig om rasism eller personkränkningar. Alltså fördomar mot en grupp eller elakheter riktade mot en person. Dock uppstår ju frågan i vilken mån detta faktiskt kan förbjudas. Som tidigare nämnt så finner olika personer, olika saker kränkande. Är det att kränka någon som ska vara förbjudet då? Om det var ett misstag? Jag kanske inte visste att x och menade inget illa. Hur skiljer vi på faktiska kränkningar och bara misstag. Vanligtvis så får vi höra att man känner det. Problemet här är ju dock att om folk hade känt ifall ett yttrande menades kränkande eller inte så hade det ju inte gått att kränka folk av misstag. Hela anledningen att vi kränker folk av misstag har ju att göra med att vi missförstår varandra eller saknar visst personligt ramverk för att kunna förstå en annan person.
Ett annat argument är att vi bör förbjuda osanningar i media. Detta är vad jag skulle mena ett aningen mer totalitärt argument, för det förutsäger att vi redan vet vad som är sant. En variant av detta används ofta av olika vänsteraktivister i vår samtid för att försöka förbjuda olika uppfattningar de inte tycker om. Det kan röra sig om allt ifrån uppfattningar kring migrationsfrågor till rasism eller liknande. Man menar att vissa människor har fel och att deras uppfattningar bör förbjudas så att de inte sprider sig i samhället. Hela grundbulten i detta argumentet förutsätter att vi redan ifrån början kan identifiera vad som är sant och att inte motståndaren har något att komma med.
Totalitarism är idéen att du håller den totala sanningen. Detta brukar leda till censur och inhuman behandling av andra människor. Ett vanligt utlopp är bokbål. Den bakomliggande logiken är enkel, jag har rätt, jag vet hur världen är beskaffad, jag vill befria världen från lögner, därför bränner jag böcker med osanningar så att folk slipper bli missledda. Detta är en väldigt farlig uppfattning att ha för den legitimerar en diktatorisk inställning mot sina medmänniskor. Den leder också folk till att tro att deras levnadssätt är överlägset eller bättre än andras och till att inte inse mänskligheten i sina meningsmotståndare. Man gör sig helt enkelt till gud eller tror sig vara guds sändebud med full förståelse för hans budskap (eller tillräcklig förståelse för att sätta sig över alla andra människor).
Andra saker som måste redas ut innan vi förbjuder osanningar är också vad sanning faktiskt är. Vi måste alltså välja en epistemologi. Personligen är jag positivist i grunden, jag tror alltså att vi i vårt sanningssökande inte kan söka efter sanningen, för vi vet inte hur sanningen ser ut, och om vi väljer en uppfattning på förväg så kommer vi endast hitta evidens för vår uppfattning och sortera bort idéer som inte passar in i vår världsbild. Däremot så kan vi veta hur världen inte är beskaffad. Jag vet exempelvis inte exakt vilket håll som är nedåt, men om jag släpper ett äpple så kan jag vara tillräckligt säker på att det inte faller uppåt och därav med uteslutningsmetoden lista ut att det faller, kanske inte direkt nedåt, men iallafall någonstans åt det hållet. För att citera Sherlock Holmes:

Det sista alternativet, hur osannolikt det än må vara, måste vara det rätta — Sherlock Holmes (A.C. Doyle)

En positivistisk verklighetsbild kräver dock yttrandefrihet, opinionsfrihet och meningsfrihet. Då vi inte kan veta hur verkligheten är beskaffad så måste vi få komma på alternativa förklaringar som vi kan testa. Detta är inte möjligt om vi går in och censurerar människor på förhand. Vi kan alltså aldrig veta med den positivistiska modellen hur verkligheten faktiskt ser ut i sin helhet, men vi kan bli mer säkra på hur den inte ser ut. Däremot så lär den oss också att det finns olika nivåer till osanning. För att dra ett tydligt exempel: våra förtillfället säkraste modeller kring fysik är förmodligen det närmaste sanning vi har kommet (detta kan vi självklart inte veta säkert, men inga andra modeller kan förutsäga framtiden med sådan säkerhet i nuläget), men med ett positivistiskt förhållningssätt så måste vi ändå komma till att acceptera att de är osanna, inte lika osanna som idéen att kaffekoppar i keramik kan sväva och därför inte går sönder om man tappar dem, men fortfarande osanna.
Detta är dock inte den ända användbara epistemologin i världen, det är den som satt oss på månen, men det finns flera lika legitima epistemologier. Två andra exempel är empirism och radikal empirism. För att snabbt summera dem så är empirism idéen att vi endast kan veta vad vi kan mäta. Exempelvis så kan vi veta att skärmen på min iPad är runt 10 tum, och att temperaturen utomhus för tillfället är runt 28 grader. Radikal empirism är idéen att något är sant när det ökar vår chans för överlevnad, dessa kallas också ibland för metaforiska sanningar. Ett tankeexempel för att demonstrera radikal empirism:

Föreställ dig ett giftigt piggsvin. Om du sticker dig på en av nålarna insjuknar du och riskerar att dö. Om då en grupp människor tror att dessa piggsvin kan skjuta iväg sina taggar och därför håller sig borta så gynnar det deras överlevnadschanser. Detta är därav sant enligt den radikala empirismen även ifall piggsvinet faktiskt inte kan skjuta iväg sina taggar. När denna formen av resonemang används utanför den radikala empirismen så kallas det för metaforiska sanningar.

Det finns goda anledningar att hålla sig till positivismen, empirismen och den radikala empirismen. De har alla olika brister och fördelare, men det finns ingen strikt mening där vi kan avgöra vilket av förhållningssätten som skulle vara överlag bäst, med säkerhet. Frågan blir då för de som vill förbjuda osanningar vilken empistemologi man ska bruka. Om vi tar positivismen så skulle detta i princip förbjuda allt vetande, för positivismen erkänner att vi inte kan uppnå faktisk sanning utan endast kan nå tillräckliga sanningar. Empirismen kan endast yttra sig om saker vi kan mäta och ger inte mycket mer i guidning än så. Den radikala empirismen bryr sig om mänsklig överlevnad, men vi kan inte på förhand veta exempelvis kärnvapen kommer garantera vår överlevnad eller leda till vår utrotning, det kan vi först veta efter vi mänskligheten dött ut. Utöver detta så måste vi också utse folk eller en dator som avgör vad som är sant eller falskt och som ska genomdriva denna lagstiftning. För alla som har läst George Orwells 1984 så borde problematiken här vara uppenbar.
Detta är bara den inledande problematiken med dessa de argument jag ofta möte kring yttrandefrihet. Då har jag fortfarande inte gått in på några historiska argument (med möjligt undantag om det kring totalitarism). Inte heller har jag gått igenom de traditionella argumenten kring yttrandefrihet. Jag ser helt enkelt inte hur vi skulle kunna bortgå ifrån principen av yttrandefrihet och upprätthålla en kunskapstradition eller demokrati i längden. Jag kan acceptera inskränkningen att man inte får skrika eld på en teater som inte brinner eller hota en annan person till tystnad då dessa går stick i stäv med idéen bakom yttrandefrihet. Dock är detta så långt jag tror det är möjligt att inskränka på yttrandefriheten och fortfarande upprätthålla en rättsstat, kunskapstradition och demokrati. Det finns många saker till jag hade velat ta upp, exempelvis historierna om förföljelsen av intellektuella (däribland kända figurer som Galileo och Karl Marx) för att de ifrågasatta statens och kyrkans sanningsmonopol, men istället avslutar jag med ett (aningen förkortat) citat av John Stuart Mills bok On Liberty:

… the peculiar evil of silencing the expression of an opinion is that it is robbing the human race … If the opinion is right, they are deprived of the opportunity of exchanging error for truth; if wrong, they lose, what is almost as great a benefit, the clearer perception and livelier impression of truth produced by its collision with error. — On Liberty, John Stuart Mill

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *